SvD 98-10-24 (kultursidan)

LJUSET ÄR NYCKELN TILL KONSTEN

Renässansens arkitekter var allkonstnärer. Michelangelo målade och skulpterade samtidigt som han byggde, allt med samma mästerskap. Idag är arkitekterna snarare ingenjörer än konstnärer, trots att arkitekturen alltjämt är den största och allt övergripande konstarten. Den påverkar alla våra sinnen. Vi ser, hör, luktar, anar och känner arkitektur. I den kinesiska myten om Wu Dao Zu berättas om hur den fängslade konstnären steg in i sin målning och försvann. Arkitektur är den konstart som i ordets rätta mening förmår uppsluka oss. Ljudet runt oss; golvet vi går på; rummens volym, färger; allt berör oss, inte minst på det undermedvetnas plan. Framför allt påverkar vi av ljuset. Förhållandet mellan konst och arkitektur blir aldrig tydligare än i byggnader vars berättigande beror av deras förmåga att skänka konstnärliga upplevelser, nämligen museer och konsthallar.

I Landskrona konsthall är väggarna av glas. Med japansk enkelhet och finess svävar två parallella betongskivor över marken. De bildar byggnadens golv och tak. Med undantag för kafé, kapprum, förråd och verkstad är byggnaden genomsiktlig. Konsten exponeras på ett antal mer eller mindre provisoriska skärmväggar. I mitten finns en japansk trädgård med bambubuskage och ett antal fullvuxna träd; ett rum i rummet, så här års med ett golv av bruna höstlöv.

Glaspartiet sitter indraget från plattformens periferi; man kan promenera runt byggnaden uppe på plattan. Trots att takets överhäng skyler för solen skulle ljuset i hallen varit påträngande om inte också parkens träd skuggat byggnaden. Med oändlig försiktighet har man sparat ur i vegetationen. Ljuset växlar med årstiden. Det kan låta som en klyscha, men byggnaden rymmer verkligen mycket poesi.

Konsthallen är ritad av Sten Samuelsson och uppförd 1963. Den är lika minimalistisk som 60-talskonsten och den har en sober elegans. Byggnaden har goda förebilder. The Glass House av Philip Johnson och Mies van der Rohes tidiga glaspaviljonger har säkert påverkat Samuelsson, men hans byggnad äger en egen, stark identitet.

Landskrona konsthall hör till utställarnas favoriter. Delvis beror det på enkelheten, som framhåller konstverket istället för byggnaden, men den främsta orsaken är det vackra, ständigt växlande ljuset. Byggnaden håller fortfarande måttet och känns idag mer aktuell än på länge. Man har gjort en del ingrepp och förändringar i hallen. Receptionens ombyggnad kunde utförts på ett elegantare sätt och kaféet kunde ha fått en mera tidstypisk inredning. Underhållet är eftersatt. Inser man verkligen i Landskrona vilken arkitektonisk pärla man äger i byggnaden?

Golvet i Landskrona konsthall är av svart kalksten. Egentligen hade det råa betonggolvet kunnat fortsätta in i byggnaden, men fullt så enkelt arbetade man inte på det tidiga sextiotalet.

Det gjorde däremot Klas Anshelm när han ett decennium senare ritade konsthallen i Malmö. Nu var man mogen för att flytta konsten ur finrummet in i all-rummet. Ett enkelt såpskurat golv av småländska granbrädor gick utmärkt att skruva och spika i. Malmö konsthall är mycket mer komplex än Samuelssons sublimt enkla byggnad. Liksom i Landskrona är ljuset viktigt. Anshelm har en stor glasvägg mot parken i väster. Någon gång kan solen verka besvärande beroende på att man lämnat platsen framför byggnaden öppen. Om träd och grönska hade tillåtits fortsätta fram mot konsthallen skulle man fått samma raffinerade samspel med parken som i Landskrona.

Mot norr är byggnaden sluten. Den grova, fönsterlösa betongväggen är bevuxen med murgröna och vildvin. Kanske är det knäcken vid trädet (som fick stå kvar) som gör att väggen känns levande och så lätt accepteras i stadsbilden. Anshelm har kompenserat bristen på fönster med en jättelik lanternin, som låter norrljuset strömma in i hallen. Under lanterninen är takhöjden imponerande åtta, tio meter. Annars är rumshöjden faktsikt inte mer än 3,5 meter. På konsthallens har Anshelm placerat ett rutmönster med ett halvt tusen (!) lanterniner riktade mot norr. Förvånansvärt nog har de hållit tätt mot regn och snö. Dagsljuset silar ner i byggnaden på ett oerhört raffinerat sätt.

På den södra långväggen ligger byggnadens entré och och den på senare tid adderade restaurangen (Jan Holmgren på White arkitekter 1995). I hallens bakre del upphör lanterninerna. Här finns ett stort fönster, som vetter mot en grustäckt gård i kvarterets inre. Längst in i hallen låg från början verkstad och kafé. Idag har man öppnat hallen i hela dess längd och fått en mörk avslutning längst in i huset. Jag besväras alltid av det där dunkla, bortglömda hörnet. Studerar man Anshelms ritningar och tidiga skisser ser man att rummet nog var tänkt att fortsätta förbi fönstret. Jag nämner det inte som en kritik; snarare vill jag visa på den roll ljuset spelar och hur psykologiskt svårt det är att locka en besökare längst in i mörkret.

Anshelm var god vän med Arne Jones. De hade ett visst samarbete och de fungerade ofta som bollplank för varandra. Vänskapen med en av landets främsta skulptörer påverkade säkert Anshelm i hans arbete med hallen. Några år tidigare hade Klas Anshelm projekterat Lunds konsthall. Den var, med sina väl definierade rum utmärkt väl lämpad för den provinsiella, relativt småskaliga 50-talskonsten. Erfarenheterna från Lund var naturligtvis nyttiga i arbetet med den nya konthallen men nu hade man andra visioner. Den blivande konsthallschefen, Eje Högestätt, ville visa den internationella konsten och ställde krav på stora, flexibla utställningsrum. Anshelm var lyhörd, ständigt prövande och djupt engagerad i sitt skapande. Han gjorde snabba, minimala blyertsskisser på tidningsomslag, biljetter och cigarraskar; lokalt legendariskaär skisserna på baksidan av Bonniers Litterära Magasin.

Malmö konsthall är norra Europas vackraste utställningshall för modern konst. Jag hävdar detta med Louisianas tidigaste tillbyggnader i gott minne. Kiasma, Helsingfors nya moderna museum, har jag bara sett på bild. Trots att dagsljuset lär genomströmma byggnaden på ett mycket vackert sätt, tvivlar jag på att utställningsrummen i det finska museet kan mäta sig med Anshelms rum. Stockholms nya Moderna Museum är pompöst, mörkt och dystert och fungerar inte alls för den moderna konsten och skulpturen. Jag har sett flera oförglömliga utställningar i Malmö konsthall. För några år sedan visades en utställning med Bård Breiviks skulpturer. Hallen var öppen i hela sin längd och rummet flödade av ljus och färger. Malmö konsthall är totalt flexibel. Det går att montera bort delar golvet och foga källaren till utställningsrummet, som då blir imponerande stort och högt. Rummen är lätta att sluta och att ändra. Just nu pågår en utställning med Louise Bourgeois där hallen är mörklagd. Rummen och utställningsföremålen blir magiska i dunklet. Malmö konsthall äger en kongenialitet med den moderna konsten och hela tiden har ljuset huvudrollen.

När hallen fortfarande var ny visades en utställning med Emil Noldes verk. Jag minns utställningen som färgsprakande, gripande och samtidigt glad. Också Arken, söder om Köpenhamn, valde Nolde för en av sina första utställningar. Arken har sämre ljusförhållanden: En märkvärdigt stum lanternin i rummens mitt gör, i kombination med ett bländande hörnfönster, att utställningsytorna vilar i konstant halvmörker. Noldes bilder blev plötsligt döda och dystra; ljuset har en avgörande betydelse för hur man upplever konsten!

Länsmuseet i Jönköping är ritat av Carl Nyrén ytterligare ett par decennier fram i tiden (1992). Den övre våningen fungerar som utställningshall för den moderna konsten. Rummen visar stor släktskap med Anshelms. De har samma enkla, tåliga grangolv, som fungerar så väl för de moderna skulpturerna – ofta okomplicerade objekt utan socklar, lagda direkt på golvet. Också i Nyréns konsthall flödar ljuset in genom kraftiga, norrvända lanterniner. Takhöjden är mäktig. Liksom i Malmö äger rummen en flexibilitet som gör att man kan ställa, sätta, hänga, lägga konsten ungefär hur som helst. 1900-talets konst och då inte minst senare tiders installationskonst kräver förlåtande och föränderliga rum.

Konsthallen i Jönköping har fått färg på väggarna; i Malmö var de vitmålade och i Landskrona var de av glas. Betongväggarna är laserade med bivax, som växlar i nyans och styrka mellan de olika rummen. Greppet är inte nytt. Kulörta väggar har en lång tradition i det klassiska konstmuseet. I Fåborgs underbara lilla museum på södra Fyn, ritat 1912 av Carl Petersen är väggarna laserade med mättade kalkfärger i olika dova, röda, blå eller gröna nyanser. Museet är en pärla och ett besök är ett måste för varje älskare av konst och arkitektur. Trots de mörka väggarna klarar sig Fåborgs museum med enbart dagsljus. En raffinerad placering av fönster och lanterniner ger ett ljus, som oändligt vackert samspelar med konsten.Nyréns byggnad har starkare och mera omslutande rum än de båda andra konsthallarna. De tomma salarna verkar så förledande vackra att man skulle kunna tro att de konkurrerar med konsten. Så upplever man det dock inte i praktiken.. Rymden och det raffinerade ljuset, som reflekteras mot de krökta lanterninerna, skänker en perfekt inramning för en rik och innerlig konstupplevelse.

De tre konsthallarna är var och en på sitt sätt starka uttryck för just sin tid, samtidigt äger de en strark inbördes släktskap. De är byggda av enkla material och betongen har en framträdande roll. Den vackra behandlingen av dagsljuset skapar förutsättning för upplevelser av konst och arkitektur, långt utöver det vanliga. Besök dem, upplev dem, gläds åt dem! De är var för sig en resa värd.

Sten Samuelsson (f 1926) var tidigare professor vid Lunds Tekniska Högskola.. Han var huvudsakligen verksam i Malmö och Lund och har bland mycket annat ritat Ullevi fotbollsarena i Göteborg och Stadsbiblioteket i Norrköping, ett flertal bostadsområden i Malmö och Lund. Han är numera bosatt i Schweiz, men fortfarande dyker det här och där upp nya byggnader med hans signatur.

Klas Anshelm (1914 – 1980) var verksam i Lund. Han hade en stor produktion framför allt i Lund där har bland mycket annat ritat Tekniska Högskolan och Stadshallen (presenterad i SvD 9/10).

Carl Nyrén (f. 1917) är verksam i Stockholm. Kontoret är fortfarande i högsta grad produktivt även om Carl Nyrén i viss mån dragit sig tillbaka. Så sent som i våras har det öppnats två museer av hans hand, nämligen Vitlycke bronsåldersmuseum i Tanum och Värmlands museum i Karlstad, båda med en mästerlig behandling av ljuset.