(Svenska Dagbladets kultursida 98-09-12)

BEFRIA ARKITEKTERNA UR BESTÄLLARNAS SKRUVSTÄD

Om arkitektrollen
Av Lars Asklund, arkitekt SAR verksam i Malmö

På 30-talet hörde Norden och inte minst Sverige till världens ledande nationer evad angick arkitektur och kvalitetsbyggande. Modernismen eller Funktionalismen, som den kallades hos oss, var synonym med den framväxande industrialismen, arbetarrörelsen och progressivt tänkande. Finland och Danmark äger fortfarande en hög internationell status men för Sverige har det gått utför både med det progressiva tänkandet och med arkitekturen.

I Norge insåg de faran. Deras handlingskraftiga och färgstarka kulturminister, Åse Kleveland, initierade för ett knappt decennium sedan ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram. Det har fått mycket positiva följder för landets arkitektur och byggande. Sent omsider följde Sverige efter och i våras lade regeringen fram en kulturproposition i avsikt att förstärka svensk arkitektur, formgivning och design. Det är inget större fel på själva texten. Problemet är hur man tolkar innebörden och om man verkligen är beredd att satsa på och betala för god arkitektur.

Världens näst äldsta yrke lär vara arkitektens men här i landet säljer sig kåren extremt billigt. Detta till trots för att arkitekten handskas med värden som påverkar allas vår vardag; värden som kräver stora investeringar och som ska förvaltas under en lång tidsrymd.

Timkostnaden för en erfaren arkitekt är inte mer hälften så stor som för en nyutlärd datortekniker. Tarifferna speglar samhällets värderingar: Allra mest betalar man för den reklamare som ska locka arkitekter och andra att (helst utan hänsyn till pris och kvalitet) välja ett visst fasad- eller golvmaterial till sina hus. Arkitekten har hamnat i samma strykklass som skulptörer, målare och andra konstnärer. Det känns egentligen rätt hedrande och det är inte så mycket lönens storlek jag vänder mig mot. Det är istället den ständigt lika irriterande bristen på (betald) tid, som gör att man inte har råd eller hinner att engagera sig tillräckligt djupt i projekten. Den som bläddrar vidare i prislistan upptäcker att en mäklare får lika mycket för att sälja lägenheten som arkitekten för att rita den. Skanska har för en förstummad kollega förklarat detta med att ”mäklaren ju har ett så stort ansvar”. Det kan säkert ligga ett och annat däri; hade byggbolaget byggt hederligt och rejält så hade mäklaren sluppit en del av sina dyra ansvarsförsäkringar. Och hade arkitekten fått tid att rita en vacker och ändamålsenligt lägenhet hade den förmodligen sålts av sig själv.

I få länder är arkitektens status så urvattnad som i Sverige. Arkitekten är på väg att reduceras till en idékläckare, som gör en första skiss till byggnaden. Den ritas sedan färdig av ingenjörer eller av arkitekter, som fungerar som ingenjörer. Attityden, särskilt hos ”vana” byggare och byggherrar är påfallande. Medan kvalificerade utländska byggare sätter en ära i att kunna följa en avancerad ritning tycker hans svenska kollega snarast att det är en bravad att klara sig utan detaljritningar. Utländska arkitekter har svårt att förstå inställningen och hamnar ständigt på kollisionskurs såväl hos beställare som entreprenörer. En förgrymmad dansk arkitekt har uttryckt det ungefär som att ”om Skanska hade byggt Volvobilar skulle de sett ut och gått som Lador!”

De här missförhållandena har uppmärksammats i propositionen. Där betonas att man bör välja den mest lämpade, inte den billigaste, arkitekten. Man framhåller också vikten av att samma arkitekt får genomföra hela projekteringen. Det talas vidare om att stat, kommun och dem närstående bolag ska vara stilledande och föregå med gott exempel i avsikt att höja den arkitektoniska kvaliteten på byggandet i landet. Men de vackra orden klingar tomma och ohörda. I offentliga sammanhang är det särskilt illa! Man har missförstått EU-reglerna för offentlig upphandling och tolkar dem så att man i varje enskilt led ska eftersträva den billigaste lösningen.

Det finns gott om exempel, inte minst från min hemstad Malmö, där en debatt just nu pågår. I våras, när kulturproppen var färsk och diskuterades i kommuner och facktidningar runtom i landet, annonserade Stadsfastigheter i Malmö efter arkitekt till en ny skola. Jag hade en vag minnesbild av ett reportage i en lokaltidning och blev misstänksam. Myndigheten betonade att uppdraget gällde att projektera en ny byggnad, från grunden. Jag beställde handlingarna och några dagar senare damp det ned ett tjockt kuvert innehållande program med plan- och fasadritningar i skala 1:100 på den skola jag sett publicerad några veckor tidigare. De var avdragen ”för hand” för att inte verka för definitiva, men det var ingen tvekan om att Stadsfastigheter visste hur de ville ha skolan och att de nu sökte den billigaste vägen att få ritningarna detaljerade och måttsatta.

Historien är skrämmande på flera sätt och den är inte unik för Malmö. Allvarligast är det totala förakt den demonstrerar för arkitekten. Ingen besläktad yrkeskategori skulle acceptera att en kollega ritar färdigt det som en annan påbörjat. Formgivare och designer tror inte sina öron när man berättar hur det går till. Frågor om upphovsmannarätt, yrkesetik och konstnärliga intentioner ställs helt åt sidan. Att en byggnad råkar vara arkitektritad utgör ingen garanti för att den blir bra; brist på god smak och gott omdöme förekommer också inom arkitektkåren. Men att helt negligera arkitektens betydelse för en byggnads detaljering, formspråk och konstnärliga lödighet kan inte leda till något annat än en utarmning av vår arkitektur, våra livsrum, av våra liv!

Vad som också är skrämmande är beställarsidans djupa okunskap om skaparprocessen. En initierad och krävande byggherre är en förutsättning för ett gott resultat. Att tro att man gör en bra affär genom att till varje pris pressa projekteringskostnaden är både dumt och aningslöst. I Tyskland är det regel att den som en gång vunnit en tävling för en offentlig byggnad också får i uppdrag att slutföra ritningarna. Priset för projekteringen sätts också efter en tariff, som är relativt generös. Avsikten är att de skickliga kontoren ska ackumulera tillräckligt med kapital för att ha råd att delta i nya tävlingar. Det är få arkitektkontor i Sverige som har råd att delta i öppna tävlingar annat än på ideell basis, dvs gratisarbete.

HSB:s ordförande, Gun-Britt Mårtensson, har vid flera tillfällen berättat hur hon som färsk kommunalpolitiker hamnade i Östersund. De hade just byggt en väl genomritad och väldigt fin skola av rejäla material med hög kvalitet. Den blev kritiserad för att den kostade för mycket. Nästa skola skulle därför göras så billig som möjligt. Den blev av typiskt 70-talssnitt med så kallad flexibel lösning, lågt till tak, inga fönster, dåliga material och mycket plastfärg. Den blev billigare – men bara initialt. Idag är det kommunens dyraste skola. Man har hela tiden haft problem med nersmutsning, klotter, osunda material, allergier, sjuka barn, stress och man har gjort ett antal ombyggnader – fortfarande utan gott resultat. Kommunens billigaste skola är den som var dyrast att bygga. Den fungerar utmärkt än idag och kostar inte särskilt mycket att underhålla. Allt det där bör man känna till som byggherre; då undviker man kortsiktiga lösningar och vet att kvalitet och yrkeskunskap betalar sig.

Nu behandlar man inte alla byggprojekt lika styvmoderligt som den ovan relaterade malmöskolan. Prestigebyggnader som högskolor, museer betraktas som mer angelägna. Då bjuder man in världsnamnen, och då sparar man inte på kronorna. Ofta vurmar man för trendiga lösningar och glömmer att det är med hus som med jeans – ju mer utställda de är, desto mer hopplöst förlegade känns de efter några år. Men en fördel med de internationella kontoren är att de kan bidra till att höja kvalitetsmedvetande och betalningsvilja hos uppdragsgivarna och lära dem att inse att god arkitektur måste få kosta.

Den sista och kanske i grunden allvarligaste reflektionen kring exemplet med malmöskolan är frågan om vad som egentligen är viktigast: En högskola eller en grundskola? En vacker skolbyggnad kan väcka ett livslångt intresse hos barnen för vad god arkitektur kan betyda; den kan få dem att upptäcka kvalitet och miljö och lära dem att uppleva konsten omkring sig. De blir mer harmoniska; de klottrar och förstör mindre.

När man här i landet, som i Italien, får se skolbarn sitta och teckna av sin skola eller andra vackra hus, kyrkor och torg i hemstaden – då, och först då, finns det hopp också för Sverige!