Kultur & Nöjen,  06-05-2013

Lars Asklund förvånas över hur ängsliga svenska antikvarier är jämfört med de danska.

Jag hörde för en tid sedan en otrolig historia från renoveringen av S:t Petri kyrka i Malmö. Cirka 40 meter upp i luften sitter takavlopp som sprutar vatten rakt ner på tegelfasaden, som naturligtvis far illa. Det hade varit lätt att åtgärda ”byggfelet”, ingen hade upptäckt ändringen på den höjden. Men antikvarierna motsatte sig förbättringen!

Det är lätt att stånga sig blodig mot envisa antikvarier, som ständigt lyckas få byggnadsnämnderna med sig. Jag projekterade en vindsinredning på Karlshamnsgatan. Huset är från 1930-talet och saknar inte kvaliteter. På funktionalistiskt manér ville jag tydliggöra ingreppet och drog därför ner vindsfönstren under takfoten. Detta hade sett stiligt ut (i mina ögon). Det hade också varit ärligt. Interiören hade blivit bättre, inte klaustrofobisk som vindsinredningar tenderar att bli. Men det blev tvärstopp! Antikvarierna var stenhårda och byggnadsnämnden rättade in sig i ledet.

Ungefär samtidigt gav nämnden bygglov till köpcentret Entré i fonden av infarten från motorvägen. Alla som kommer med bil till Malmö får den fula fasaden kastad i ansiktet. Som Malmöbo måste man skämmas över det misslyckade ingreppet i stadsbilden.

Jag bor på Västergatan i Malmö, snett emot ett medeltidshus. Det är ”försiktigt” renoverat efter konstens alla regler i nära samarbete med antikvarierna. För mig ser byggnaden ut som ett 1800-talshus. Fönstren sitter fel i fasaden, putsen ser ut som om huset var tilläggsisolerat på utsidan. Man ser inte interiören, och hade man gjort det hade man inte blivit gladare. Jag brukar fråga kolleger på besök hur gammalt de tror att huset är. Alla gissar på 1800-talet. Det är erfarna, begåvade arkitekter, som missar på några hundra år.

När jag läste arkitektur i Lund åkte vi ibland in till Köpenhamn för att roa oss. Då som nu var Gråbrødretorv en fantastiskt plats. Hos Peder Oxe kunde man äta sig mätt för flera dagar. Husen och restaurangerna runt torget var stiligt renoverade. Det vi arkitekturstudenter beundrade mest var den vindsvåning, som låg mitt på torgets västra sida. Den har en enorm takkupa med mycket glas ut mot platsen. Så ville vi alla bo.

En sådan renovering är naturligtvis otänkbar i Malmö. Här är man räddhågsen och försiktig, törs inte göra fel. Man saknar kunskap för att bedöma den arkitektoniska helheten och man saknar estetisk blick. Men framför allt tar man inga risker!

Danskarna är kända för sina lekfulla, skickliga renoveringar. Man ser att husen är av vördnadsvärd ålder. Trots det har de stora glasöppningar och andra för funktionen nödvändiga ingrepp. Man tänker helt annorlunda än i Sverige. De danska arkitekterna väcker rättmätig beundran för sina renoveringar. De är också bättre än vi på att inpassa moderna hus i en äldre miljö.

Ännu modigare är man i Italien. De har fantastiska palats och underbara, gamla hus. Ofta låter man de skickligaste arkitekterna göra djärva och eleganta ingrepp i de medeltida byggnaderna för att få dem att fungera i en modern ekonomi. I Milano finns många goda exempel på detta rationella, okonventionella sätt att handskas med gamla hus. Runt domen där affärshyrorna är höga och butikerna förnäma har man tillåtit stora, stiliga skyltfönster. Det skulle naturligtvis aldrig gå an i Malmö eller resten av Sverige för den delen. Det märkliga är, att trots att man inser att de stora glasytorna måste vara nytillskott, så ser faktiskt fönstren ut som om de alltid har suttit där.

På Gråbrödretorv i Köpenhamn har någon fått bygga en fantastisk lägenhet högst upp i huset. Vindsrenoveringen skäms sannerligen inte för sig, den syns lång väg!

Via Napoletana är Milanos elegantaste och dyraste affärsgata. Här har man öppnat upp de nedre våningarna i ett vackert, gammalt palats och fått stiliga skyltfönster!

De här husen på Västgergatan i Malmö är egentligen från medeltiden men ser ut som om de var byggda på 1800-talet. De är ”hänsynsfullt renoverat” i samarbete med svenska antikvarier.