SvD 99-05-23

MODERNISTEN SOM TRÖTTNADE PÅ GLASKUBER

Philip Johnson

The Glass House är ett av de mest berömda husen i USA. Det ligger i New Canaan, en dryg timmes bilresa från Manhattan. Utsikten är hänförande. Tomten är så stor att inga grannar syns: skogen blånar bortom dalen. Nedanför Glashuset ligger en (skapad) sjö, eller snarare en damm; en bäck rinner genom tomten. Philip Johnson bor där under veckosluten. Jag anande inte att han använde huset så mycket. Det är också svårt att tro det när man ser den spartanska inredningen. Allt är exakt som det alltid varit. Möblerna av Mies van der Rohe, den vita mattan, sovrummet bakom garderobsväggen utan dörrar, utan gardiner, mitt i den vidunderliga utsikten.

TV saknas. Den passar liksom inte in. Philip Johnson, som är nästan jämgammal med seklet (född 1906) promenerar hellre, också vintertid, några hundra meter till ett av gästhusen, där han har en apparat. Mittemot Glashuset ligger en annan gästbyggnad, en invertering av Glashuset, i tegel, utan fönster. På den stora tomten finns också en byggnad för hans tavelsamling, en annan för skulpturerna. Han har en minimal biblioteksbyggnad där han läser eller skissar på sina ständigt nya projekt. Där finns också en märklig tornbyggnad och en sjöpaviljong. För några år sedan blev grindstugan färdig.

– Här har jag lutat väggarna. Grindstugan är en skulptur.

Den ska så småningom bli reception och informationskontor. Hela egendomen är donerad till the National Trust och blir byggnadsminne, öppet för allmänheten, när jag är borta.

Philip Johnsons manér som arkitekt har växlat under åren ”Times are also changing”. Han är fortfarande verksam och han har en betydande produktion bakom sig. Hans storverk är the Glass House (1949) och förstås skulpturgården till Museum of Modern Art i New York (1953). Själv är jag mycket imponerad av The Bliss Foundation (1962), en låg museibyggnad i närheten av Washington. Byggnaden är en märklig komposition av cirklar, kurvade glas och runda, metertjocka marmorpelare.

1977 ritade han AT&T Building i en utpräglat postmodernistisk stil.

– Trött på glaskuberna. Den Internationella Stilen var inne i en återvändsgränd. Det var dags för nåt annorlunda. Jag gjorde en byggnad av sten istället för glas.

Skyskrapans typiska krön, ungefär som en gammal klocka, har varierats och citerats av arkitekter runtom i världen. Den fungerar som ett landmärke både i New York och i arkitekturhistorien. Men detaljeringen kan ifrågasättas, inte minst när det gäller mellanpartiet. Det intressantaste med byggnaden är den uppståndelse den väckte och hur effektivt den bidrog till Postmodernismens genombrott och etablering inom arkitektkåren och hos allmänheten. Postmodernismen kan ses som en antites till Modernismen eller den Internationella stilen, som varit 1900-talets dominerande riktning inom arkitekturen. Modernismen var teknisk, funktionell, i bästa fall svalt estetisk, ofta elitistisk. Trots att budskapet från början var en industriell, rationell arkitektur tillgänglig för alla, var det inte många utanför det initierade kretsen som förstod eller uppskattade formspråket. Postmodernismen ville skapa en arkitektur som folk begrep, med historiska referenser och ett tydligt förhållande till platsen. Postmodernismen fanns redan som ett begrepp när Philip Johnson ritade AT&T Building. Men det var han som gjorde den känd hos allmänheten.

Situationen är typisk för Philip Johnson. Det är som förmedlare och propagandör han är störst. Till inte ringa del är det hans förtjänst att några av vår tids innearkitekter hamnat i rampljuset. Robert Stern, Peter Eisenman, Daniel Liebeskind, Frank O. Gehry utgör några exempel. Hans eminenta förmåga att alltid finnas på rätt plats i rätt tid, med sina känsliga antenner, har redan gett honom en berättigad plats i arkitekturhistorien. Han äger en sagolik förmåga att handskas med press och media; att synas och få genomslagskraft för sina idéer.

– Jag brukar dela in arkitekterna i 25-års generationer. Frank Lloyd Wright var ungefär 25 år äldre än Mies, som i sin tur var 25 år äldre än min generation. 25 år efter mig kommer ”the kids” som jag fortfarande brukar kalla Frank Gehry, Peter Eisenman och Daniel Liebeskind. Zaha Hadid och Steven Holl är yngre….

Philip Johnson studerade filosofi och klassisk historia på tjugotalet. Familjen var förmögen och han kunde resa omkring som han ville. Han var charmerande och hade lätt att skaffa sig kontakter. Museum of Moderna Art öppnade 1929. Som tjugoåring fick han i uppdrag att tillsammans med Henry Russel Hitchcock arrangera museets första arkitekturutställning. Temat var Den Nya Arkitekturen. Stockholmsutställningen (1930) diskuterades livligt i arkitektkretsarna. Under ett par intensiva somrar reste han runt i Europa, fotograferade och besökte olika arkitektkontor. Han lärde personligen känna flera av de stora arkitekterna som Oud i Holland; Gropius, Mies van der Rohe, Mendelsohn, Marcel Breuer i Tyskland; han besökte le Corbusier i ateljén på rue de Sèvre i Paris. De svenskar han nämner är Eskil Sundahl, Markelius och Asplund.

– Stockholmsutställningen var en stor händelse och jag var oerhört förvånad över hur väl Asplund förstod den moderna arkitekturen.

Sverige blev i och med Stockholmsutställnignen ett föregångsland för den moderna avskalade arkitekturen eller Funktionalismen, som den kallades hos oss.. Philip Johnson var här vid flera tillfällen. Däremot besökte han aldrig Norge eller Finland, men han kände både Saarinen och Aalto från amerikatiden. Att tala med honom är som att bläddra i en arkitekturhistoria fylld med personliga anmärkningar och anteckningar. Minnet är klart även om han ibland hävdar motsatsen.

– Corbu var butter och svår att få kontakt med. Man kom honom aldrig in på livet….

Boken The International Style (1932) skrevs som en introduktion till utställningen på MoMA och utgjorde samtidigt en introduktion av Modernismen i USA. De europeiska arkitekterna blev i ett slag världskända och när de några år senare tvingades fly undan nazismen var de redan stora namn i USA. Gropius fick en professur på Harvard och Mies vand der Rohe öppnade kontor i Chicago. I slutet av 30-talet började Philip Johnson studera arkitektur för Gropius. Men han känner sig mer besläktad med Mies. Glashuset har stora likheter med Mies’ Farnsworth House.

– Mies gillade inte The Glass House. Han kom bara hit en enda gång och vägrade att stanna över. Jag vet inte vad det berodde på. Kanske för att huset ligger direkt på marken, utan fundament? Han tyckte väl det var för klassiskt, inte modernt nog….

I början på 50-talet ritade han skulpturgården på MoMA, en blandning av arkitektur och landskapskonst. Fortfarande var han en utpräglad modernist, men några år senare hade han släppt greppet. Bliss Foundation (1963), utanför Washington, har har ingen som helst släktskap med den Internationella Stilen. 1979 var det så dags för AT&T Building. I ett slag stod Philip Johnson åter i centrum för uppmärksamheten. Skyskrapan diskuterades överallt och av alla, han var på omslaget till Times. Gemene man blev engagerad, på ett sätt man inte varit på länge. Postmodernismen var på allas läppar. Liksom 50 år tidigare (med boken om The International Style) bröt han isen och påverkade radikalt allmänhetens syn på arkitektur.

När han för en tre, fyra år sedan ritade grindstugan var det arkitekturen som skulptur som gällde, lutande väggar och material- och färgkrockar. Som hos Frank O. Gehry.

– Just nu är museet i Bilbao min favoritbyggnad. Det är en av seklets stora arkitektoniska landvinningar. Det centrala rummet är magnifikt, 50 meter högt. Exteriört är byggnaden skulptur, snarare än arkitektur och den drabbade mig oerhört starkt första gången jag såg den. Ungefär som katedralen i Chartres. Dit tog min mor mig när jag var tretton år gammal. De blyinfattade fönstren var nermonterade på grund av kriget och ersatta med vaxpapper. Det var så vackert att jag frös. En liknande upplevelse, också som barn, hade jag uppe på Akropolis. Jag har fortfarande ett exakt minne av mitt möte med Parthenon.

Jag bekänner att jag inte sett Bilbao-museet och får genast ett typiskt PJ-svar

– Get a plane and go right away!

Hans beundran för Gehry är påtaglig. Min egen reservation att Gehrys byggnader inte är särskilt ”stadsmässiga” tar han lätt på.

– Han är målare, skulptör och tänkare samtidigt som han är arkitekt. Precis som Michelangelo. Hans ”Fred and Ginger” i Prag är kanske inte så lyckat, men kolla in Düsseldorf. Byggnaden är inte så publicerad än, men där finns en stadsmässighet. Fönstersättningen är mycket mer raffinerad än i Prag. Byggnaden är värd en resa…

Johnson har flera favoriter än Gehry och nämner dem gärna. Han uttrycker sig entusiastiskt om Sir John Soanes, en originell engelsk arkitekt och antikvitetssamlare, vekrsam i London på 1700-talet. Det gladde mig att han som jag räknar Sinan till en av historiens största arkitekter. Sinan, som verkade under 1500-talet, har byggt några av Istanbuls vackraste moskéer (bl.a. Blå moskén). Han beundrar också renässansens arkitekter och förklarar initierat skillnaden mellan Berninis och Borrominis arkitektursyn.

– Till arkitekturhistoriens intressantaste epoker räknar jag den tidiga 1800-tals klassicismen och då framför allt Schinkel och Labrouste. Det finns ett direkt samband härifrån till Corbusier och Mies. Och det gäller inte bara den alltmer upplösta symmetrin

(Schinkel brukar nämnas som en av Mies van der Rohes stora förebilder; det går också att spåra en tydlig påverkan från honom i Mies’ klasssiskt inpsirerade projekt från tiden innan första världskriget. I sina bästa stunder uppvisade Schinkel en enkelhet och renhet som förebådade Modernismen hundra år senare, innan 1800-talets stilupprepningar.)

I samma grad som Philip Johnson medverkade till Modernismens genombrott i USA kom han att motverka den inhemska traditionen. Frank Lloyd Wright, som onekligen hörde till världens ledande arkitekter, hamnade i skuggan av de vita gudarna (begreppet är myntat av Tom Wolfe i hans bok Bauhaus and Your House). Hans produktion upphörde nästan helt fram till hans nya genombrott med the Falling Water (1939). FLW hade inte mycket till övers för de europeiska arkitekterna.

– Frank Lloyd Wright tyckte aldrig om Seagram Building. Han kallade den för en Coca-Cola serverad på en skär bricka. Mies placerade alla sina byggnader på en sorts plattform, också Seagram Building. Byggnaden har onekligen en mörkbrun glasfasad. Frank Lloyds Wright svar på Modernismen och Seagram Building var hans Guggenheim museum vid Central Park. En rund, sluten byggnad, långt från den Internationella Stilens ideal.

När Mies van der Rohe ritade Seagram Building i New York (1956-59) arbetade Philip Johnson på hans kontor. PJ brukar ibland nämnas som medansvarig för byggnaden. Jag vet inte hur viktig hans insats var, men grillen i restaurangen Four Seasons, som är ett av de vackraste rummen i New York, är helt och hållet ett verk av Philip Johnson.

– Mies var trött på New York. Han ville hem till Chicago och sin flickvän, så han lät mig avsluta byggnaden. Det fanns ett utrymme över på bottenvåningen, som man inte riktigt hade nån användning för. Så kom man på att göra en restaurang där. The Four Seasons är idag ett landmärke. Till ägarnas förtret får man inte ändra nånting i lokalen. Jag har mitt kontor i samma byggnad och äter lunch där varenda dag.

Idag säger sig Philip Johnson ha omvärderat Mies van der Rohe. Han beundrar honom fortfarande, men nu framför allt som en representant för den tyska expressionismen. Det är en annan period PJ älskar och han nämner särskilt Bruno Taut och förstås Mendelsohn och hans Einstein-torn. Som den störste expressionisten av alla håller han Hermann Finsterlin, ett för mig fullständigt okänt namn, som han ideligen återkommer till, alltid med samma besvär att dra det sig till minnes.

– Vid slutet av tiotalet var expressionismen högsta mode i Tyskland, men den spreds egentligen inte utanför landets gränser. Det var en fantastisk tid och ……..

Hermann Finsterlin var den mest extreme förespråkaren.

PJ är idag nittitre år gammal och still going strong. Han har just skaffat sig ett sommarhus i Big Sur, Californien. Han accepterar uppdrag fram till år 2006. Då fyller han hundra och planerar att flytta till Rom, som han säger sig älska över alla andra städer. När jag under påsken var i New York talades det om hans senaste uppdrag. Han ritar just nu på en discjockey-byggnad som ska uppföras på den kringbyggda gården i PS 1, ett museum och konstnärscentrum i Queens, som nyligen knutits till MoMA. Nyheten var ute i pressen dagen efter Johnson hade tillfrågats om uppdraget. Det var innan man visste om det fanns pengar till bygget och det kan inte ha varit någon annan än PJ själv som läckte nyheten. Han har fortfarande en formidabel förmåga att hantera massmedia.

– Det ska bli ett utomhus dansställe, ett disco, ungefär som the Studio på sjuttitalet. Jag var inte där men jag kände Andy Warhol väl, han kom ofta ut till Glashuset!

PJ har aldrig haft något emot uppmärksamhet. Min fotograf var på svenskt manér möjligen onödigt artig när han frågade om han fick gå omkring och fotografer medan vi samtalade. Svaret kom bryskt och blixtsnabbt:

– Of course, that’s what you are here for!

PJ är mycket charmerande och har kvar glimten i ögat. Han är fortfarande aktiv i styrelsen för MoMA. Han utgör en institution i New Yorks kulturliv och har personligen känt praktiskt taget alla de stora arkitekterna under 1900-talet. Hans betydelse som opinionsbildare kan inte överskattas. Han har varit en mycket god och framsynt kritiker och skribent. Hans företal till den senaste upplagan av The International Style är lysande, humoristiskt och fyllt av självinsikt. Jag minns boken från min studietid och hade ett stort nöje av att läsa om den inför vårt samtal. Inte minst känns det roande att läsa hans beskrivning av min egen favoritskrapa, McGraw-Hill Building av Hood & Fouilhoux (1931):

”Lättheten, enkelheten och avsaknaden av vertikalitet ställer denna skyskrapa i en egen klass bland skyskraporna i New York och gör den till en god exponent för den Internationella Stilen……..men den tungt ornamenterade kronan utgör ett ologiskt och olyckligt avbrott i det för övrigt regelbundna systemet och tynger hela designen.”

Detta skrevs av en brådmogen konsthistoriker i tjugoårsåldern, som femtio år senare kom att belamra ett stort antal av världens tidskrifter och tabloider med ett tämligen tungt och osedvanligt tydligt ornamenterat skyskrapekrön….